Jag beskådar årets stora skådespel

Här sitter jag i min ensamma vrå och ännu en gång tittar genom listan över alla som har fått Nobelpriset i fred under åren 1901 – 2003. Det är en gedigen samling av för mig kända och mindre kända namn. Jag har studerat namnen mer noga och har kommit fram till att i stort kan pristagarna hänföras till två stora kategorier: makthavare och personer eller organisationer som har satt igång stora rörelser i det egna landet eller i större skala någonstans i det globala samhället. Årets pristagare, Shirin Ebadi, är ett undantag.

När namnet på årets pristagare offentliggjordes blev jag, liksom många andra iranier, uppringt eller på annat sätt kontaktat av vänner och bekanta och gratulerades på priset! Så långt jag visste så var det bara en Nader, men inte jag utan Ralph Nader i USA, som hade nominerats. Det var lätt att dra en slutsats: det kunde inte vara jag! Varför gratulerades jag? Jo, bara för att jag, liksom mer än 70 miljoner andra människor, har mitt ursprung i Iran! Jag tyckte inte att denna var anledning nog för andra att gratulera mig eller för mig att ta emot dessa. Bestämt men vänligt gav jag uttryck för min åsikt.

Men samtidigt började jag undra: varför har en iransk kvinna vars namn och verksamhet är näst intill obekant även för mig som har varit och är politiskt, socialt och kulturellt aktivt i många år fått en sådan ”ära”? Skedde detta för att hon var värt priset och hade gjort en gedigen insats som främjade freden i världen eller skulle jag kunna söka en hund begraven under vackra fraser och vänliga ansikten?

Ju mer jag har funderat och ju längre tid har det förflutit sedan namnet på årets pristagare offentliggjordes, desto mer övertygad blev jag att även den här gången finns det ett dolt och outtalat syfte med utdelning av utmärkelsen: Shirin Ebadi har fått Nobelpriset för att västvärlden i sin iver att behålla den globala makten vill rädda den islamiska regimen i Iran! Shirin Ebadi som har aldrig gjort en gedigen insats för att grunda en rörelse i Iran, Shirin Ebadi som har aldrig krävt fundamentala förändringar i den gällande ordningen skulle kunna komma till användning och motivera och kanske modifiera den islamiska teokratiska regimen i Iran!

Den brutala regimen i Iran blev ett ”värdigt” arvtagare till Shahens regim. Den dåvarande regimen i Iran, Pahlavidynastin, hade i 57 år varit vapendragare till först den engelska och sedan den amerikanska imperialismen och alla deras allierade i Iran. Utvecklingen i Iran under 1970-talet hade visat att Shahregimens dagar är räknade. Det var därför den lakejen offrades och en annan lakej upphöjdes i maktens pyramid. Militära kängor fick ge sin plats till den religiösa manteln. Innehållet var dock detsamma!

Under 15 år av den islamiska regimens makt (fram till mitten av 1990-talet) fick det iranska folket utstå ett enormt förtryck och ett förödande krig. Varje motstånd krossades. Varje rop på grundläggande fri- och rättigheter kvävdes. Med list och piska dikterade regimen sina villkor.

I mitten av 1990-talet var det åter dags för ”förändringar” för att lura folket. Människorna hade visat att situationen är ohållbar och att deras tålamod är snart slut. En leende president, Mohammad Khatami, som delade ut löften, använde vackra ord och log fick blev lösningen. Människorna fick tro att förändringens tid är nära.

Snart har det gått åtta år sedan Khatami kom till makten. Den ekonomiska, sociala, politiska och psykiska situationen har bara förvärrats. Inte något av löften har infriats. Människorna har åter börjat göra sig hörda. Nu är det åter dags för skenmanöver och illusionistiska förändringar!

Den här gången är det en kvinna som får spela i det nya spel som har upplagts för folket i Iran. Vem vet kanske hon får till och med spela huvudrollen! Det viktiga är inte vem som spelar. Det viktiga är vad som spelas, vem har skrivit manus till spelet och vad är syftet! Det är i skenet av dessa frågor som jag betraktar årets skådespel med det förtryckta iranska folket!

Nader Sani, Gymnasielärare, 10 december, 2003