Tutankhamun: Skelett i garderoben

Av Zahi Hawass, Egyptens chefsarkeolog, 27.09.2010 i National Geographic på svenska

http://natgeo.se/ur-och-forntid/forntida-mysterier/tutankhamun-skelett-i-garderoben

 

DNA-analyser avslöjar sanningen om den unge kungens släkt och ger nya insikter om hans alltför tidiga död.

 

En cirka 110 kilo tung kista av massivt guld skyddade kungens balsamerade kropp.

 

Mumier fascinerar oss. De är magiska och hemlighetsfulla. De var en gång människor, som levde och älskade, precis som vi gör i dag.

 

Vissa av faraonernas hemligheter kan emellertid avslöjas enbart genom att man studerar deras mumier. Genom att göra datortomografiundersökningar av farao Tutankhamuns mumie kunde vi år 2005 konstatera att han inte avled av ett slag i huvudet, som många hade trott. Vår analys visade att ett hål i bakhuvudet tillkommit under balsameringen.

 

Undersökningen visade även att Tutankhamun dog vid blott 19 års ålder – kanske kort tid efter att han brutit vänster ben. Tutankhamun ruvar emellertid på gåtor som inte ens en datortomografi kan lösa. Nu har vi studerat hans mumie­ ännu mer ingående och kan presentera uppseendeväckande avslöjanden om hans födelse, liv och död.

 

Ett drama

Konungarnas dal ligger dold i ökendalarna väster om Nilen. Förr i tiden betraktades det som en avsides plats och man begravde Tutankhamun och hans kungliga släktingar där, men i dag flimrar ljuset från Luxors förorter inte långt därifrån.

 

För mig är historien om Tutankhamun som en pjäs, i vilken slutet fortfarande håller på att skrivas. Dramats första akt börjar omkring 1390 före Kristus, flera årtionden innan Tutankhamun föds, när den store faraon Amenhotep III övertar tronen i Egypten. Denne kung från den 18:e dynastin härskar över ett rike som sträcker sig över 1900 kilometer, från floden Eufrat i norr till Nilens fjärde katarakt (vattenfall) i söder, och han är rikare än man kan föreställa sig. Tillsammans med sin mäktiga drottning, Teje, regerar Amenhotep III i 37 år och dyrkar sina förfäders gudar, i synnerhet den högste guden Amun. Folket trivs, och enorma rikedomar strömmar in i de kungliga skattkistorna från Egyptens besittningar i utlandet.

 

Medan första akten handlar om tradition och stabilitet, handlar andra akten om omvälvningar. När Amenhotep III dör efterträds han av sin näst äldste son, Amenhotep IV – en man med en bisarr vision, som vänder ryggen åt Amun och statens övriga gudar för att i stället dyrka en enda gud: solskivan Aton. Under sitt femte regeringsår byter han namn till Akhenaton – ”den som är välgörande för Aton” – och upphöjer sig själv till levande gud. Han lämnar Thebe, som traditionellt varit den religiösa hu­vudstaden, och bygger en stor tempelstad 30 mil längre norrut på en plats som i dag kallas Amar­na. Där bor han med sin berömda hustru, den vackra Nefertiti, och tillsammans fungerar de som överstepräster åt Aton med hjälp av sina sex älskade döttrar. Amuns prästerskap fråntas all makt och alla rikedomar, och Aton blir den ende guden. Under denna period präglas konsten av en revolutionerande ny naturalism: i stället för att låta sig avbildas med ett idealiserat ansikte och en ungdomlig och muskulös kropp, som tidigare faraoner har gjort, avbildas Akhenaton märkligt feminin med kulmage och ett långsmalt ansikte med fylliga läppar.

 

Den sista delen av Akhenatons regeringstid tynar ut i ovisshet – det är en scen som utspelas bakom kulisserna. En kort tid härskar en eller kanske två kungar, antingen tillsammans med Akhenaton, efter hans död eller båda delar. Som många andra egyptologer tror jag att den första av dessa ”kungar” faktiskt är Nefertiti. Den and­ra är en mystisk figur vid namn Smenkha­re, som vi vet nästan ingenting om. När ridån går upp för tredje akt­en, vet vi dock med säkerhet att tronen innehas av en ung pojke: den nioårige Tut­ankh­aton (”Atons levande bild”). Inom de första två åren av hans regeringstid lämnar han och hans fru, Ankhesen­paaten (dotter till Akh­enaton och Nefertiti), Amarna och återvänder till Thebe, där de öppnar templen igen och återbördar deras rikedomar och deras värdighet. De byter namn till Tutankhamun och Ankhesen­amun och förkunnar att de avvisar Akhenatons kätteri och är lojala mot Amunkulten.

 

Ridå. Tio år efter att Tutankhamun kommit till makten har han dött utan att lämna några arvingar efter sig. Han begravs i all hast i en liten­ grav, som egentligen var avsedd för en privatperson snarare än för en kung. I en upp­görelse med Akhenatons kätteri lyckades hans efterträdare radera nästan alla spår av Amarna-kungarna, däribland även Tutankhamun, från historien. Ironiskt nog har detta försök att radera minnet av Tutankhamun bevarat honom för eftervärlden. Mindre än hundra år efter hans död hade man glömt var hans grav låg. Andra byggnader uppfördes ovanpå graven, så den låg dold för gravplundrare och förblev i det när­mas­te orörd, tills den 1922 upptäcktes igen. Inne i graven fann man över 5000 konstföremål­.

 

Vilka var hans mamma och pappa?

Den berömde faraon var resultatet av en relation mellan två syskon. Det har nu visat sig att han hade medfödd klumpfot och led av en skelettsjukdom, som måste ha gjort det smärtsamt att gå.

 

Hittills har de arkeologiska lämningarna dock inte kunnat berätta något om den unge kungens närmaste släktförhållanden. Vilka var hans mor och far? Vad blev det av hans änka, Ankhesen­amun? Är de båda balsamerade foster som hittades i graven Tutankhamuns egna för tidigt födda barn, eller var de symboler för renhet, som skulle följa honom i livet efter döden?

För att få svar på dessa frågor beslutade vi oss för att analysera Tutankhamuns DNA tillsammans med DNA från tio andra mumier som vi ansåg kanske tillhör hans närmaste familj. Förr i tiden har jag varit emot genetiska undersökningar av de kungliga mumierna. Chansen för att ta användbara prover, som inte var förorenade med modernt DNA, såg ut att vara så liten att det inte rättfärdigade att man störde dessa heliga kvarlevor. År 2008 övertygade flera genetiker mig dock om att forskningen nu kommit så mycket längre att möjligheten att få användbara resultat var god. Vi etablerade två toppmoderna laboratorier för att sekvensera DNA – det ena i källaren på Egyptiska museet i Kairo och det andra på medicinska fakulteten vid Kairos universitet. Undersökningen skulle ledas av två egyptiska forskare: Yehia Gad och Somaia Ismail från Kairos nationella forskningscenter. Vi beslutade även att datortomografera alla mu­mier­na under ledning av Ashraf Selim och Sahar Saleem vid Kairos medicinska fakultet.

 

Vi kände till identiteten på fyra av mumierna, däribland Tutankhamun själv, som fortfarande ligger i sin grav i Konungarnas dal, och tre mumier, som är utställda på Egyptiska museet: Amenhotep III och Yuya och Tuyu, som var föräldrar till hans berömda drottning, Teje. Bland de sex oidentifierade mumierna fanns en man, som hittades i Konungarnas dal i en gåtfull grav, som kallas KV55. Inskriptioner och arkeologiska fynd tyder på att mumien är an­tingen Akhenaton eller Smenkhare.

 

För att hitta Tutankhamuns mor och hustru fokuserade vi på fyra oidentifierade kvinnor. Två av dem, som kallas ”den äldre damen” och “den yngre damen”, hittades 1898. De hade packats upp och slängts på golvet i en sidokammare till Amenhotep III:s grav (KV35), tillsynes dolda där av präster, när Nya riket slutade omkring 1000 före Kristus. De båda andra anonyma kvinnorna var från en liten grav (KV21) i Konungarnas dal. Gravens arkitektur tyder på att den är från 18:e dynastin, och båda mumier­na har vänster hand knuten mot bröstet i vad som normalt tolkas som en drottningpose.

 

Slutligen skulle vi försöka få DNA från fost­ren i Tutankhamuns grav. Utsikterna till det var emellertid inte särskilt lovande, för dessa mumier är väldigt dåligt bevarade. Men om det lyckades kunde vi kanske tillfoga de saknade bitarna till det pussel som sträcker sig över fem generationer av kungafamiljen.

 

För att få tag i användbara prover tog ­genetikerna vävnad från flera olika platser på varje mumie, och varje gång inifrån benen, så att det inte fanns någon möjlighet att proverna var förorenade med DNA från tidigare arkeologer eller från någon av de egyptiska präster som en gång i tiden balsamerade kropparna. Man var dessutom oerhört noga med att se till att inte forskarna själva råkade förorena proverna. När proverna tagits, skulle DNA:et skiljas från andra, oönskade element, till exempel salvor och harts, som prästerna hade använt för att konservera kropparna. Eftersom balsameringsämnena var olika från mumie till mumie, blev processen för att rena DNA:et också indivi­duell. För varje steg riskerade vi att det ömtåliga DNA-materialet förstördes.

 

Tutankh­amun var central för undersök­ningen. Om extraheringen och isoleringen av DNA lyckades skulle hans DNA samlas i en klar lösning, som kunde analyseras. Till vår besvikelse blev de första lösningarna dock snabbt svarta och grumliga. Det tog sex månader av hårt arbete för att komma fram till hur vi skulle kunna avlägsna källan till föroreningen – en än så länge oidentifierad ingrediens från balsameringen – och få ett prov som var redo för kopiering och sekvensering.

 

Efter att vi lyckats extrahera DNA från de tre andra manliga mumierna i undersökningen – Yuya, Amenhotep III och den gåtfulla mumien från KV55 – började vi undersöka vem Tu­t­ankh­amuns far var. Arkeologin har hittills gett tvetydiga svar på denna centrala fråga. På flera inskriptioner från sin egen regeringstid hän­visar Tutankhamun till Amenhotep III som sin far, men det kan inte användas som ett bevis, eftersom samma ord även kan betyda ”farfar” eller ”förfader”. Dessutom dog Amenhotep III enligt den allmänt accepterade kronologin omkring tio år innan Tutankhamun föddes.

 

Många forskare anser att hans far snarare var Akhenaton. Denna åsikt får stöd av ett förstört kalkstensblock, som hittats i närheten av Amarna, och som har inskriptioner som kallar både Tutankhaten och Ankhesenpaaten för kungens älskade barn. Eftersom vi vet att Ankhesen­paa­ten var dotter till Akhenaton, måste Tutankh­aten (sedermera Tutankhamun) därför vara hans son. Alla forskare är emellertid inte övertygade, och en del har föreslagit att Tut­ank­h­amuns far i stället var den gåtfulle Smenkh­are. Personligen har jag alltid lutat åt Akhenaton, men det har bara varit en teori.

 

DNA-analyser avslöjar familjemönstret

Amenhotep III har nu ­identifierats som Tutankhamuns farfar. Han regerade med pompa och ståt för cirka 3400 år sedan, och hans mumie begravdes med en stor mängd gravgåvor.

 

När väl mumiernas DNA var isolerat, var det ganska enkelt att jämföra Y-kromosomerna hos Amenhotep III, mumien från KV55 och Tut­ankh­amun och konstatera att de faktiskt var släkt­.

(Besläktade män har samma DNA-möns­ter i sin Y-kromosom, eftersom denna del av mannens genom nedärvs direkt från pappan.) Det krävdes dock en mer avancerad typ av genetiskt fingeravtryck för att avkoda exakt hur de var släkt med varandra. Längs kromosomerna i vårt genom finns det vissa kända områden i vilka bokstäverna i DNA-mönstret – de A, T, G och C som vår genetiska kod är skriven med – varierar mycket från person till person. Dessa variationer blir till olika antal upprepade sek­venser av samma bokstäver. Medan en person kanske har en bokstav­ssekvens som upprepas till exempel tio gånger, kan en annan, icke besläktad person ha samma sekvens 15 gånger, en tredje 20 gånger och så vidare. Om tio av dessa ytterst varierande områden stämmer överens i två olika DNA-prover, konstaterar den amerikanska federala polisen FBI att DNA:et kommer från en och samma person.

 

När det inte gäller att klara upp brott utan om att återförena familjemedlemmar, som skildes åt för 3300 år sedan, är kraven inte riktigt lika höga. Vi kunde nöja oss med att jämföra åtta av dessa varierande områden för att med en sannolikhet på över 99,99 procent slå fast att Amenhotep III var far till mumien i KV55, som i sin tur var far till Tutankhamun.

Nu visste vi att vi hade hittat Tutankh­amuns far – men vi visste fortfarande inte säkert vem han var. Våra huvudmisstänkta var Akhenaton och Smenkhare. Graven KV55 innehöll mängder av saker som man anser att Tutankhamun förde med sig till Thebe från Amarna, där Akh­enaton (och kanske även Smenkhare) hade begravits. Trots att kistans samtliga kartuscher – ovala ramar med faraons namn – hade huggits bort, fanns det på kistan fortfarande epitet som förknippas enbart med Akhenaton. Allt pekade emellertid inte på Akhenaton. De flesta rätts­medicinska analyser hade tidigare konstaterat att kvar­levorna inuti kistan hade tillhört en man som inte blev mer än 25 år gammal – alldeles för ung för att vara Akhenaton, som såvitt man vet fick två döttrar, innan han inledde sin 17 år långa regeringstid. De flesta forskare har därför ansett att mumien måste vara den gåtfulle fara­on Smenkhare.

 

Ett nytt vittne kallades in för att hjälpa till att lösa mysteriet. Mumien av den så kallade ”äldre damen” (KV35EL) är vacker även i döden med långt, rödaktigt hår, som faller ned över axlarna. Ett hårstrå hade tidigare matchats med en hårlock, som hade begravits i den innersta av några­ miniatyrkistor i Tutankhamuns grav. Miniatyrkistan bar inskriptionen drottning Teje – Amenhotep III:s hustru och Akhenatons mor. Genom att jämföra DNA från ”äldre damen” med DNA från mumierna av Tejes föräldrar, som vi känner, Yuya och Tuyu, kunde vi bekräfta att ”äldre damen” faktiskt var Teje. Nu kunde hon vittna om huruvida KV55-mumien verkligen var hennes son.

 

Till vår stora glädje bekräftade deras DNA släktskapet. Nya skanningar av mumien från KV55 avslöjade också en åldersbetingad ned­brytning av ryggraden och artrit i knäna och benen. Det såg ut som om han dött i en ålder av 40 snarare än 25, som man trodde från början. När denna åldersskillnad konstaterats kunde vi dra slutsatsen att KV55-mumien, som är son till Amenhotep III och Teje samt far till Tutankh­amun, med största sannolikhet är Akhenaton. (Eftersom­ vi vet så lite om Smenkhare, kan vi dock inte utesluta honom helt.)

 

Vår nya skanning av mumierna tog även död på föreställningen om att familjen led av en ärftlig sjukdom, såsom Marfans syndrom, som skulle kunna förklara de smala ansiktena och de feminina drag som syns i kons­ten från Amarna­perioden. Sådana sjukdomar fanns det inga spår av. De androgyna avbildningarna av Akh­e­­­naton måste i stället vara en stilistisk avspegling av hans identifikation med guden Aton, som var både manlig och kvinnlig och källa till allt liv.

 

Och Tutankhamuns mor? Till vår stora överraskning stämde DNA:et från den så kallade ”yngre damen” (KV35YL), som låg bredvid Teje i sidokammaren i KV35, överens med den unge kungens. Ännu en överraskning var att hennes DNA visade att hon var barn till Amenhotep III och Teje liksom Akhenaton. Alltså fick Akhenaton tillsammans med sin egen syster en son – som sedermera blev faraon Tutankhamun.

 

Efter den upptäckten vet vi nu att det är osannolikt att det var en av Akhenatons kända fruar, Nefertiti eller Kiya, som var mor till Tutankh­amun, eftersom ingenting i de historiska källorna tyder på att någon av dem skulle vara helsystrar till honom. Vi känner till namnen på fem döttrar till Amenhotep III och Teje, men vi får nog aldrig veta vem av Akhen­atons systrar som födde hans son. För mig är det dock mind­re viktigt att känna till hennes namn än att känna till hennes förhållande till sin bror. Incest var inte ovanligt bland de kungliga i det gamla Egypten, men i detta fall tror jag att det var orsaken till deras sons tidiga död.

 

Genetik ger djupare historisk förståelse

Oavsett vilka åkommor Tutankhamun kämpade med i sitt liv, lämnade han efter sig en bild av strålande perfektion – hans gravmask av guld, som dåtidens egyptier betraktade som ett förkroppsligande av gudarna, har blivit en världsberömd symbol.

 

Resultaten av vår DNA-analys, som i ­februari 2010 publicerades i den vetenskapliga tidskriften of the American Medical Association, har övertygat mig om att genetiken kan vara ett nytt och kraftfullt redskap för att öka vår förståelse av Egyptens historia, i synnerhet i kombination med datortomografi av mumierna och uppgifter från de arkeologiska fynden.

Det visade sig allra tydligast i vårt sökande efter ett svar på varför Tutankh­amun dog. När vi inledde den nya undersökningen upptäckte Ashraf Selim och hans kollegor i datortomografibilderna något som hittills förbisetts: Tutankhamuns vänstra fot var klumpfot, det saknades ett ben i en av tårna, och benen i delar av foten var förstörda av nekros – vävnadsdöd. Både klumpfoten och bensjukdomen ­måste ha gjort det svårt för honom att gå. Fors­karna hade redan noterat att man i Tut­ankh­amuns grav hittat mer än 130 promenadkäppar – hela eller bara bitar av käppar, men en del av dem var alldeles ­uppenbarligen använda.

 

Vissa har invänt att sådana stavar var vanli­ga symboler för makt, och att skadan på Tutankh­amuns fot kan ha uppstått under balsame­ringen. Våra analyser visade dock att det bildats ny benvävnad som reaktion på nekrosen, och därför måste skadan ha funnits där när han levde. Av alla faraonerna är det dessutom bara Tutankhamun som framställs sittande, när han till exempel skjuter med pil eller kastar ett spjut. Detta var inte en kung som höll en stav i handen som en maktsymbol. Det var en ung man som behövde den för att gå.

 

Tutankhamuns skelettsjukdom var invalidiserande, men den var inte dödlig i sig. För att undersöka de möjliga dödsorsakerna närmare, testade vi mumien för att hitta genetiska spår av olika infektionssjukdomar. Jag var skeptisk inför möjligheten att genetikerna skulle kunna hitta något sådant material – men till min stora glädje­ hade jag fel. Vi hittade DNA från åtskilliga stammar av parasiten Plasmodium falci­parum, och därmed stod det klart att Tut­ankh­amun var smittad med malaria – faktum var att han flera gånger hade smittats med den allvarligaste formen av sjukdomen. Dog faraon av malaria? Kanske. Sjukdomen kan utlösa en dödlig immunreaktion eller ett chocktillstånd, orsaka blödningar, kramper och koma och till slut leda till döden. Som andra forskare har påpekat var emellertid malaria förmodligen ganska vanligt i området på den tiden, och Tut­ankhamun kan ha varit delvis immun mot sjukdomen. Å andra sidan kan den mycket väl ha försvagat hans immunsystem och gjort honom mer sårbar för de komplikationer som kan ha uppstått till följd av det oläkta benbrott som vi konstaterade 2005.

 

Enligt min mening var Tutankhamuns hälsa dock komprometterad från det ögonblick han kom till. Hans mor och far var helsyskon. Faraonernas Egypten är inte det enda samhälle i världshistorien­ som har gjort incest i kunga­familjen till en etablerad praxis, för att det kan ge politis­ka fördelar. (Se artikeln Faror och fördelar med kunglig incest på sidan 44 i detta nummer.) Det kan dock få farliga konsekvenser. Syskon som gifter sig löper större risk att föra vidare samma skadliga gener, så deras barn utsätts för en upp­sjö av genetiska defekter. Tut­ankhamuns missbildade fot kan ha varit en skavank av det slaget. Vi misstänker också att han delvis led av gom­spalt, vilket även det är en medfödd defekt. Kanske kämpade han med ännu fler åkommor, ända tills ett allvarligt fall av malaria eller en olycka, i vilken han bröt benet, utsatte en kraftigt försvagad kropp för en belastning mer än den kunde klara av.

I Tutankhamuns grav finns det möjligen ytterligare ett tragiskt vittnesbörd om följderna av den kungliga incesten. Vi har ännu inte några fullständiga data, men våra undersökningar tyder på att ett av de båda balsamerade foster som hittades i graven är en dotter till Tutankhamun, och att det andra sannolikt också är hans barn. Än så länge har vi bara kunnat få ofullständiga data från de båda kvinnliga mumierna i KV21. Den ena av dem, KV21A, kan mycket väl vara barnens mor och därmed Tutankhamuns hustru­, Ankhesen­amun. Vi vet från historiska källor att hon var dotter till Akhenaton och Nefer­titi och därmed sannolikt halvsyster till sin make. Det kan därför vara ännu en följd av inavel att barnen hade genetiska defekter, som gjorde att de inte kunde leva och födas.

 

Så kanske är det här föreställningen slutar, i alla fall den här gången: med en ung kung och drottning, som försöker få en livskraftig arv­tagare till Egyptens tron, men som inte kan. Bland de många fina föremål som begravdes tillsammans med Tutankhamun finns ett litet skrin med elfenbensbilder, som visar kunga­paret tillsammans. Tutankhamun stöder sig på sin käpp, medan hans hustru räcker honom ett knippe blommor. I denna och andra avbildningar verkar de uppriktigt förälskade i varandra. Att deras kärlek inte kunde bära frukt innebar inte enbart slutet för familjen utan även för en hel dynasti. Efter Tutankhamuns död vet vi att en egyptisk drottning, sannolikt Ankhesenamun, vädjar till hettiternas kung, som var Egyptens huvudsakliga fiende, om att skicka en prins som hon kan gifta sig med, eftersom ”min man är död, och jag har ingen son”. Hettiternas kung skickar en av sina söner, man han dör innan han kommer fram till Egypten. Jag tror att han mördades av Tut­ankh­­­amuns arméchef Horemheb, som senare tog makten. Men Horemheb dog också utan arvingar och överlät tronen till ännu en framstående militär.

 

Den nye faraon hette Ramses I. Med honom inleds en ny dynasti, och under hans barnbarn, Ramses II, skulle det egyptiska imperiet nå nya höjder. Denne store kung gjorde mer än någon annan för att radera alla spår av Akhe­naton, Tut­ankhamun och de andra ”kättarna” från Amarnaperioden från historien. Med våra undersökningar försöker vi hedra dem och hålla minnet av dem vid liv.